Förra gången såg kalendern ut såhär:
Såret gjorde ont. Melanie hade fått ett stort och blodigt sår efter att ha ramlat. Melanie tog sig ostadigt upp igen ifrån marken, men hon hade fortfarande magkänslan av att hon var förföljd kvar. Melanie upptäckte att hon hade tappat bort sig. Hon var inte längre på gatorna vid skolan. Hon var borta. Men Melanie gav inte upp så lätt, med vingliga steg gick hon mot kyrkogården trots smärtan. Kanske skulle hon hitta hem? Det kanske kunde vara en genväg? Melanie styrde sina steg mot kyrkogården. Klockan var mycket. Alla fönster och lampor var släckta, inget ljus syntes från något hus. Inga människor gick på den smala gatan. Inga bilar syntes till. Himlen var kolsvart. Det var bara stjärnorna och månen som gav henne ljus. Det var fullmåne. Gatlampor fanns inte i området. Melanie kände sig ensam, men åndå förföljd av någon eller något. Men vad kunde det vara?
Ännu en ny lucka! En grav. Kanske från kyrkogården Melanie var på?
// Ninne, bloggens ägare, Signe Oakstar på YouTube, även @signeoakstar på Instagram.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar