Hej! Ny historia, nytt liv, ny bok. I denna bok spelar Bella Thorne huvudrollen Lewinya, även kalla Lee. Lee använder jag bara när någon pratar med henne, eller när hon pratar med sig själv. Lee och Lewinya är alltså samma tjej. Hoppas ni kommer gilla denna story, det är något nytt för mig att skriva på detta sättet! Allt jag säger står i tjock stil, och i kurvstilade bokstäver om någon säger något till sig själv ;)
**
Lewinya fortsatte springa. Lite längre fram såg hon en sten, hon saktade ner och satte sig på den. Förföljarna hade hon skakat av sig för bara några minuter sedan.
Lewinyas syn blev suddig av alla tårar som kommit, hennes ben var sönder rivna. Den svarta manteln hon hade drog hon tätare om sig.
Där satt Lewinya. På en sten mitt ute i en mörk, stor, främmande skog. Vad hade hon tänkt på? Varför sprang hon in i en skog? Kommer hon någonsin hitta tillbaka?
Bättre att ta tag i det, jag kan inte sitta här och förblöda. Inte om jag vill skydda mamma, pappa och storebror. Tänkte Lewinya. Hon reste sig, men föll direkt ner på marken igen då hennes ben var helt slut på energi.
"Fan" svor hon tyst för sig själv. Hennes ena knä sved till och Lewinya grimaserade. Försiktigt rullade hon över på rygg och försökte lugna ner sig själv. Hon tänkte på varför hon just nu låg här mitt i skogen. Lewinyas minne for direkt en timme tillbaka i tiden.
Lewinya vaknar med ett ryck. Hennes kudde var blöt av tårar och hennes kropp var kallsvettig. Snabbt orienterade hon sig och upptäckte lättat att hon var kvar i sitt rum. Lewinya hade drömt om svarta demoner. De hade fört bort henne och dödat hennes familj då de var i vägen.
När Lewinyas syn vant sig vid mörkret upptäcker hon en lapp vid foten av hennes säng. Försiktigt sträcker hon efter den och läser förskräckt vad som står på lappen. Det lyder:
"LEWINYA! DU MÅSTE FLY! DEMONERNA ÄR EFTER DIG!
Du är speciell Lewinya, du har kraften, modet att störta demonernas härskare. Du är inte säker här, de kommer komma. Fly, spring, du måste lämna din familj! Demonerna förstör allt i sin väg, och de börjar få upp spåren för dig. Flyr du inte dödar de din familj.
Fly Lewinya, fly in i skogen. Jag vet att du kommer klara dig, fly.
//X"
Hon drar fort av sig täcket och slänger på sig kläder. En svart mantel tar hon på sig och sätter lite av sitt brand röda, småvågiga, tjocka hår bakom öronen. Innan hon klättrar ner för fönstret tar hon med sin fickkniv. Snabbt ristar hon in ett litet meddelande på väggen.
"Jag måste gå, jag vill ert bästa. Jag älskar er, glöm inte det, vad som än händer.
//Lee, eran egna Lewinya. "
Sedan börjar färden. Lewinya springer bort från sin lilla by hon bott i, och ut på en stig. Hon hör dem. Något, eller någon, följer efter henne. Hon ökar på stegen.
En ensam tår rann ner för Lewinyas våta kind.
Lewinya tog kraften hon hade kvar och använde den för att sätta sig upp på stenen igen. Hon tittade ner på hennes solbrända ben. Här och var hade hon små skärsår, men när Lewinya såg det stora, djupa, smutsiga såret på hennes vänstra knä blev hon överväldigad. Det gjorde inte lika ont som det såg ut, men det blödde jättemycket och sved lite. Hon såg sig om och hittade lite ren vit mossa. Lewinya sträckte sig efter mossan och använde den som papper för att torka bort blodet. Mossan hade fort färgat sig vin rött, men de mesta blodet var borta. Hon hittade några stora löv och lindade dem om knät.
När Lewinya hade lagt om sitt sår, och det hade slutat svida ställde hon sig upp. På marken låg hennes fickkniv. Hon böjde sig ner och tog upp den, därefter la hon den i en ficka på hennes trasiga shorts. Då inser Lewinya att detta är det ända hon har. En fick kniv, shorts, linne och den svarta manteln. Hon för handen till sitt trassliga hår och tar loss en hårnål.
Toppen. Fickkniv, mantel, shorts, linne och en hår nål. Inte tänkte jag på att ta med mig någon mat. Nejnej, smart Lee. Jätte. Det kanske finns blåbär?
Lewinya började leta efter blåbär. Där, där, och där. Blåbär fanns det. Många blåbär. Utan att tänka sig för började hon äta. Lewinya kom längre och längre in i skogen. Träden blev tätare och tätare. Om det inte var mörkt innan, så var det det där.
För några minuter glömde Lewinya bort farorna som fanns. Det fanns demoner, björnar, vargar, och mycket annat som inte direkt var det bästa man kan hitta i en skog. Speciellt inte för henne.
Efter kanske någon timme hade hon ätit sig mätt på blåbär. För första gången sedan hon började tittade hon nu upp. Lewinya kände inte igen sig.
Så långt har jag väll inte gått? Eller..?
Vilket håll kom jag från?
Hon såg sig förvirrat om och rädslan började krypa på henne. Men just nu hade hon annat att ta tag i så Lewinya stängde ute rädslan och fortsatte gå. Oroligt tittade hon åt alla håll när hon gick, rädd för att stöta på något oväntat.
Lewinya hade gått en liten stund, och började skymta vatten. Hoppet hade gått upp för henne och hon började små springa. Rätt som det var så skulle det ju vara en rot i vägen. Hon skrek till, fastnade med foten under roten och ramlade framlänges. Lewinya tog snabbt emot med händerna och skrapade upp dem. Hon stannade någon sekund på marken för att andas. Sedan tog hon kraft och hävde sig upp på fötterna igen. Lite försiktigt sopade hon bort smuts från kläderna och händerna, tittade så att löven om knät fortfarande satt fast vilket dem gjorde. Lewinya fortsatte springa mot vattnet, men mycket försiktigare.
Hon kom fram till vattnet, en lång å. Lewinya satte sig ner på knä och lutade sig lite försiktigt över vattnet. Hon kupade ihop händerna och sänkte dem under vattenytan. Vattnet fyllde snabbt hennes händer och hon höjde dem till ansiktet. Där slängde hon vattnet i ansiktet för att få det att bli rent, och få sig själv att bli piggare. Hon upprepade det några gånger.
Lewinya såg på sin spegelbild i vattenytan. Hennes kinder var ros röda, hennes brungröna ögon lyste klart och hennes långa ögonfransar fladdrade när hon blinkade. Hennes röda, vågiga hår var nu jätte ruffsigt. Lewinya var ingen tjej som klankade ner på sitt utseende. Hon var väldigt nöjd och skulle aldrig orka med att jämföra sig med andra hela tiden.
Hon ställde sig upp igen. Lewinya tittade upp och möttes av stekande sol. Hon kom fram till att klockan var runt tre på eftermiddagen, då solen brukade steka varmt runt den tiden. Lewinya tog ett djupt andetag och drog handen igenom hennes hår.
Lewinya kunde inte leva på blåbär, så hon bestämde sig för att försöka fånga fisk. Hon tog av sig sina gympaskor och klev ner o vattnet. Hon försökte fånga en fisk med händerna. Lewinya skrattade för sig själv när hon kom på hur fjantig hon måste se ut.
Men Lee, man fångar INTE fisk med händerna, det gör bara björnar.
Hon klev försiktigt upp ur ån för att inte halka på något.
Lewinya fick idéen att fiska med ett spjut, så hon gick in i skogen och började leta efter en tillräckligt tjock och lång pinne till skaftet.
Efter någon halvtimmes letande hade Lewinya hittat både en bra pinne och en perfekt sten. Nu återstod bara problemet att få ihop det till ett fungerande spjut. Hon kom att tänka på hur man gjorde på stenåldern, då man band fast stenen i pinnen. Så Lewinya behövde tråd. Hon rev av en lång rem längst ner på hennes mantel, och använde den.
När Lewinya hade fått fram ett fungerande spjut reste hon sig upp och började gå mot vattnet. Hon var redan ursvulten och skulle gärna äta något just nu.
Med sitt spjut i högsta högg stod hon och försökte fånga något i några minuter, utan framgång. Precis när Lewinya skulle ge upp, känner hon hur något fastnar på spjutet. Hoppfullt tar hon upp spjutet ur vattnet, och som hon trodde hade hon fångat sin första fisk.
Efter Lewinya hade tillagat och ätit upp fisken hon fångat började det bli sent. Hon bestämde sig för att försöka få lite sömn, hon var helt slut. Lewinya letade rätt på någon stanns att sova på under natten. Där! En perfekt gräsplätt lite längre ner för ån! Hon började små springa längst med ån tills hon äntligen nådde fram. Hon lade sig ner på gräsplätten och lindade sin mantel om sig. Det var lite kyligt, men Lewinya sov bättre i kyla, så hon njöt.
Efter, vad hon uppskattade det som, någon halvtimme hade hon fortfarande inte somnat. Hon var om möjligt ännu piggare nu. Lewinya vred och vände på sig, sedan stelnade hon till. I skogs gläntan hördes något. En bruten gren, där en till, lite närmare denna gång. Lewinya låg blixt stilla då hon inte ville få någon större uppmärksamhet. Där lät det igen!
Hon låg spänt och lyssnade, men det hade inte hörts något på ett bra tag. Lewinya kunde äntligen slappna av igen. Hon kände hur ögonlocken blev tyngre och tyngre. Precis innan hon somnade trädde en kraftig, stor, mörk varelse fram från mörkret.
**
Första kapitlet 💫
Jag är väl ändå hyfsat nöjd med det. Jag har en STOR plan för den här boken, fast inga detaljer... Så måste tänka lite c:
Sprid gärna berättelsen om ni gillar den! :D
Ha en bra dag👻
Morfar till Umpis, Herr Nilsson och Coconut!
Blå?
